UWC är lika obeskrivligt som underbart...

En termin är I detta nu, för min del, tillryggalagd på Norges United World College. Hur som helst är det nu, när man kommit hem, när upplevelserna sjunkit in och således utrymme för reflektion givits som man förstår vad man verkligen varit med om. Eller, i och för sig tror jag fortfarande inte riktigt på att det är sant och ju mer jag funderar kring det desto mer surrealistiskt, otroligt och betydelsefullt ter det sig för mig.

Vad vistelsen I Flekkes fjord har inneburit för mig är svårt att innefatta i detta blogginlägg. I alla fall har en helt ny värld har öppnats både inom mig själv och runt omkring mig under denna tid. Så många nya vatten har blivit utforskade och euforin kring att växa med hela världen vid din sida har givit återkommande ny energi till att ta till vara på varje sekund till fullo.  Utmaningar har tvingat dig att omvärdera och omdefiniera dig själv. Något som varit både påfrestande å ena sidan men i slutändan övervägande berikande. Detta är också på grund av det faktum att UWC i sig är ett psykologiskt experiment där mångfalden av stora perspektiv och förvånande insikter pressar dig oundvikligen närmare dig själv.

Det finns så många detaljer som gör denna upplevelse extremt unik men samtidigt svårbeskrivlig.  Ta bara den förunderliga känsla när man sitter och pratar med en klunga i matsalen och inser att du ser de personer kring bordet som inget annat än dina vänner och om de är svarta, vita, araber eller latinos är lika obetydligt som vilka ni var innan UWC. Det låter måhända inte särskilt kontroversiellt eller speciellt men summan av alla dessa unika företeelser som bara uppstår på en UWC skola resulterar i något mycket större, mycket svårare att fånga med mitt nuförtiden utförtunnade svenska vokabulär.

Någon lär ha sagt att kärlek är ett internationellt språk som åsidosätter både kulturella och språkliga skillnader. Detta kanske är vad som ger detta “mycket större”. För är det något jag lärt mig på UWC så är det att på UWC skapas inte huvudsakligen internationell förståelse; här gror internationell kärlek så det sprudlar.

Mitt namn är Oliver och för alla som funderar på att söka till UWC; sluta fundera och gör ett val du kommer ångra om du inte gör. Ta steget och du kommer med detta få tusen och åter tusen ytterligare steg på köpet!

Lucia på RCN!

Traditionsenligt framförde de nordiska förstaåringarna, tidig morgon den första december, ett luciatåg i kantina.

Brist på framförhållning och tidsbrist ledde till att luciafirandet blev något improviserat. Men det blir det å andra sidan kanske alltid på ett ställe som rcn. Men vad spelar egentligen för roll att majoriteten av luciatåget bär lakan istället för lucialinnen, att tärnorna saknar glitter, att sångerna framförs med varierande tonsäkerhet och att lucians krona är en smula svajig när ljusens högtid firas? När luciasången framförs på 4 olika språk, lucian är svensk (yey!) och vi delar vår kultur med andra?

Ingen som helst skulle jag vilja säga. 

Reaktionerna efteråt var blandade, men många för många av de andra eleverna var det första gången de upplevde ett luciafirande och de flesta var väldigt positiva till den nya erfarenheten. Till skillnad från förra året verkade det inte vara någon som misstog det för ett Ku Klux Klan utspel. Jag tar det som ett positivt tecken..  Det hela föll mycket bra ut, särskilt som vi hade tagit oss tid att baka drygt 200 lussebullar som vi bjöd på.

En samling svajiga, men vackra bilder på de nordiska förstaåringarna, tagna av de ärofulla människorna Ulrika och Hana.

//Kornelia

En början..

Varför?
Varför har de tio svenska förstaåringarna på UWC-skolorna inte skrivit ett enda inlägg på sin egen blogg?

Jag ska försöka svara, men framför allt ska jag börja. Jag tar mig an den ärofulla uppgiften att starta ett nytt kapitel (om man inte räknar det trevliga välkomstinlägget). För det är ju det vi är, vi förståringar - en ny början.

Med Jag menar jag Kornelia Johansson, från den otroligt tongivande svenska staden Värnamo, som befinner sig på Red Cross Nordic UWC i Norge. Jag är här med sju andra svenska förstaåringar.

Jag ska svara - och börja, det här genom att beskriva vad vi gjort istället för att skriva blogginlägg. Det är förstås individuellt för oss alla tio, men jag tror ändå att vi har flera gemensamma faktorer.

För det första tror jag att vi alla har varit med om otroligt många nya upplevelser och insikter - under en  otroligt kort tid. Jag har upplevt en tidsbrist som jag aldrig sett skymten av tidigare, och där ligger väl mycket av orsaken till varför vi inte hunnit med allt.
Vi har också lärt känna många nya människor, vi har lärt känna nya ämnen och nya omgivningar.
För oss i Norge är det dels fjorden, men framförallt regnet, som dominerar vårt synfält. Jag minns min första dag på campus, jag blev snabbt introducerad till vardagslivet på collage - inte minst av det hällande regnet

Vi har hunnit med en Environmetal Global Concerns - med olika workshops om globala miljöproblem. Vi har haft PBL-week, med många olika intressanta aktiviteter (såsom skindiving, kayaking, climbing, storytelling, conflictresolution, chess etc.)

Dessutom har vi haft en otaliga mer spontana event, intressanta EAC och så flera shower. Firstyears show och European show avlöpte väl med stor inblandning av svenskarna! Nu laddar vi för julshowen som går av stapeln ikväll.

Jag skriver snart igen, och beskriver vår sista vecka på teminen, även om normen för andra inlägget kanske är att skriva om första veckan.
Det ni kan hoppas på då är lite mer nyanserad svenska, lite mer information och sist men inte minst; bilder från RCN's Lucia!

Rara Zvakanaka!
(godnatt på sona)

//Kornelia